Aids. I fördunklat ljus vandrar vi Via Dolorosa, Smärtornas väg, andäktigt småpratande om döden i aids.

Elisabeth Ohlson Wallin har lyckats öppna stängda dörrar denna måndagstimme i denna höst, och vi når en nedre botten i Dansmuseet. Där visas hennes fotoutställning om hur aids drabbat Sydafrika.
Vi stannar till inför bilderna, hon nämner hur hon tänkt, resonerat och kommit överens med människorna, och hur hon så gestaltat ett lidandets förlopp — det som förvärras genom katolska kyrkans och regimens förnekelse av fakta; påven ser kondomer som en styggelse och Sydafrikas president Thabo Mbeki vill inte veta.

Pojke vittnade om aids
Elisabeth Ohlson Wallin läste i tidningen om hur en pojke, Nkosi
Johnson, på en konferens i Durban stod upp och vittnade om hur aids drabbat hans land. Under Nkosis tal reste sig den sydafrikanske presidenten och lämnade salen. Nkosi dog i aids 2001.
Elisabeth Ohlson Wallin förstod, att om detta må vi berätta.
Tre år senare är utställningen här. I en tystnad talar 15 tänkvärda bilder; lysande tavelfält ledsagar betraktaren. Det är gjort som en parallell till den bibliska mytologin, en replik till kyrkorummens tradition som under århundraden i 14 eller 15 anhalter skildrat vad som hände Jesus på vägen från dödsdomen och fram till återuppståndelsen.

Rakryggad sorg
Fotografierna förmedlar en egenartad modernitet, en färgrikedom i påver omvärld, och i kompositioner som kan förknippas med reklamspråkets perfekta precision. Ändå blir det något alldeles annorlunda.
Här är anleten i rakryggad sorg, i omsorg, i värdighet. Här sakliggörs kristendomens nyckelscener; i ett stillsamt trots sekulariseras berättelsen kärna – bort från kyrkomålningar som förskönat Jesu lidande, estetiserat en utdragen tortyr. Och nu hörs på nytt frågan, ropet om varför har du övergivit mig.
Återuppståndelsen förkroppsligas i slutbilden med Emelina, en kvinna svårt sjuk i aids före en förlossning. Tack vare medicinering blev hennes pojke inte smittad. Han är nu två år och fri från hiv. Han kunde i framtiden ha haft många fler jämnåriga i sitt land.

De drabbade ser oss
Den som betraktar bilderna märker snart att det är de aidsdrabbade som betraktar: de ser oss, många av dem i fysisk svaghet men med ögondjupens öppna kraft. Offerbilder brukar annars vara slutna, visa oss kroppar som stillnat, skeenden som stelnat. Här ser i stället många av de drabbade in mot oss, som efter en ställd men obesvarad fråga. De bär sitt kors, sin sjukdom, och har nått en genomlevd insikt, och insyn. De erbjuder sin erfarenhet. Och budskapet blir mer uppfordrande än i nyhetsfotografier där de lidande tilldelas typroller, och där pjästragedin från parkettplats känns betryggande, om än med ett tyvärr mycket tråkigt slut.
Aids är ju heller ingen nyhet. Att en katastrof pågår är ingen nyhet. Den har meddelats och det händer att redaktioner därmed också anser saken åtgärdad: vi har redan haft det där om södra Afrika, det där om aids.
Siffror kan delges men förslår knappast: 600 sydafrikaner dör varje dag i sviterna efter aids. Det rubbar oss sällan, i ens vardag förväntas en myckenhet av orubblighet, och mitt intresse koncentreras strax kring kommande dygnens prognoser för östra mellersta Svealand.
Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen och alltmer konstnären, har en blick som ser bortom teveskärmen, och hon tycks ha bevarat förmågan att förvånas. Och har sedan energin att resa sig, ta reda på fakta, komma hem och berätta så att något når fram, inte bara sänds ut till ett larm av tystnad.

Sjukdomen som guds straff
Är hon själv kristen? Nej, inte i kyrklig mening. Hon hade sin barnatro och är ännu troende – men att kalla sig kristen? När många av hennes vänner under 90-talet dog i aids förkunnades att sjukdomen var guds straff som drabbade homosexuella och narkomaner. Sedan följde skräcken för att »bögpesten« hämningslöst skulle sprida sig. När utställningen Ecce Homo visades i Uppsala domkyrka 1998 ville konservativa präster efteråt stänga kyrkan, ta dit Anticimex, blåsa rent och sedan återinviga.
Hysterin har stillnat. Men i denna dag dog 600 sydafrikaner i sviterna efter aids som kan mildras och hejdas av de mediciner som förunnas i västvärlden. I Sydafrika ger hälsoministerns tips: man kan koka soppa på potatis, morötter, rödbetor, vitlök och olivolja. Nyttig kost men mycket dyr, särskilt olivoljan, samt verkningslös.
Många män tror mera på att de ska bli botade om de våldtar små flickor.
Sverker Tirén